Kategori: Psykvård

I en artikel på DN debatt ber nio psykologer, psykoterapeuter och organisationsföreträdare att de ska slippa Freuds teorier i vården och på vårdutbildningarna. Deras inlägg bemöts av psykoanalytiker och andra som stödjer sig på Freuds teorier.

Hur skulle det vara om de som jobbar med människors psykiska hälsa slutade tjafsa internt om vem som har den bästa teorin och i stället gjorde någonting åt den svenska psykiatrin?

I dag är de bara de med lagom psykiska besvär som får hjälp av psykologer, terapeuter och deras terapier. Den som är allvarligt psykiskt sjuk får ingen terapi, i stället får hen ”medicin” som dämpar symptomen men inte förändrar någonting i grund och botten. Hela sjukdomsbilden – vanföreställningarna, rösterna, paranoian, manin, depressionen, aggressionerna – finns kvar under ytan.

Jag har sett det här på nära håll, har en psykiskt sjuk anhörig. Psykmedicinerna har allvarliga biverkningar, de skadar kroppen och förmodligen även hjärnan. Men läkemedelsindustrin tjänar pengar på att de psykiskt sjuka drogas ner i stället för att få terapi och det är billigare för sjukvården att medicinera än att ge timslånga terapisamtal.

Det kan också vara så att psykologer och terapeuter helt enkelt inte vill ta i tu med människor som är riktigt psykiskt sjuka, de kan vara rätt jobbiga. Jag syftar på de med schizofreni, paranoia, psykos, djupa depressioner med mera.

Så sluta tjafsa om vad som är bästa terapin. Acceptera att en del som har psykiska problem blir hjälpta av psykoanalys, för andra fungerar kbt. Ta i stället itu med paradoxen att den som är lagom psykiskt störd får hjälp och terapi medan människor med allvarlig psykisk sjukdom medicineras och överges.

I sin recension i Aftonbladet den 24.4.2014 sågar Olle Svenning Robert Whitakers bok Pillerparadoxen. Det är möjligt att det är en dålig bok, har inte läst den, men att utifrån den ställa sig på psykiatrins sida är befängt.
Enligt Svenning skriver Whitaker att läkemedelsindustrin i allians med korrupta psykiatriker berikar sig på att överdiagnostisera mentala sjukdomar. Andra ståndpunkter hos Whitaker är att läkemedlen gör medborgare och patienter sjukare samt att schizofreni inte är någon mental sjukdom.
Att schizofreni inte skulle vara någon sjukdom låter vansinnigt. Kanske särskilt för de som haft med människor med schizofrena symptom att göra. Men de som dessutom sett hur schizofrena hanteras av psykiatrin kan ha svårt att förstå Olle Svenning knäfall inför densamma.
När han sedan kallar Whitaker för rättshaverist för att denne hävdar att läkemedel mot schizofreni ”leder patienten ut i ett kroniskt sjukdomstillstånd” är han bara okunnig.
Det är nämligen vad som sker när en människa behandlas med psykmediciner. Medicinerna tar bort symptomen, men sjukdomen finns kvar. Under den medicinerade, till synes friska ytan finns paranoian, vanföreställningarna och rösterna kvar i det undermedvetna. Där stannar de för resten av livet, vilket är definitionen på en kronisk sjukdom, eller vad?
Svenning erkänner att medicinerna ger svåra biverkningar men skriver att antipsykotisk medicin i betydande utsträckning kan återge människor livet. Han förlöjligar terapi som behandlingsmetod med hänvisning till en finsk schizofrenibehandling från 1969, nämnd i Whitakers bok.
Varför det? Varför köpa psykiatrins standardlösning mera medicin och inte ge psykoterapin en chans? Titta till exempel på Jagstrukturerande psykoterapi, en kognitiv personlighetsutvecklande metod baserad på den franske psykoanalytikern Jacques Lacans teorier. Jagstrukturerande psykoterapi är bland annat avsedd för personer med schizofreni och andra psykoser. Se till exempel: http://www.domiga.se eller http://www.jagstrukturerande.se/.
Normaltillståndet i Sverige i dag är att den som är schizofren enbart får medicin och ingen terapi (utom i Beate Grimsruds bok En dåre fri, i den förekommer psykoterapi inom svensk psykvård). Däremot kan den som är lagomt smånojig få gå i psykoterapi. Ett återkommande argumentet mot terapi för schizofrena är att de inte vill ha terapi och därför inte är mottagliga, men ett utmärkande drag för schizofreni är att den drabbade saknar sjukdomsinsikt. En schizofren vill inte ha hjälp, vill inte ha medicin, vill inte vara på sjukhus, vill inte ha vård.
Så, eftersom de kan tvingas att ta medicin, varför är det otänkbart att sätta dem i samma rum som en psykoterapeut som vet hur schizofrena ska bemötas?
Karin Kämsby

De norska rättspsykiatrikernas rapport om att Utøya-mördaren Breivik lider av paranoid schizofreni har skapat debatt i Sverige. Rapporten ifrågasätts av psykiatern Johan Cullberg, frilansjournalisten Mustafa Can med flera. Har de verkligen sett vad som står i rapporten? För mig är Cullbergs, Cans med fleras resonemang bara ytterligare exempel på hur svårt eller omöjligt det är att få hjälp när en person i ens närhet börjar bli galen. Ingen vill lyssna. I stället ifrågasätts den som påtalar problemen, av den störda personen själv, av anhöriga, vänner och bekanta. Tal om att allt kanske inte står rätt till och att det kan vara läge att uppsöka psykoterapeut eller psykvård, uppfattas som förtal, ondska och illvilja. Inte förrän det gått så långt att den störda personen blivit riktigt sjuk och inte kan behärska sitt beteende i sociala situationer, utan gör konstiga eller hemska saker så att det märks utåt, reagerar omvärlden och då är det för sent och går inte att behandla.