Befinner mig plötsligt och oväntat hos barn och barnbarn i Mexico City. Aplång flygresa då det till slut bara kröp i kroppen. Pratade med ung indier på flyget, han jobbade åt ett multinationellt indiskt IT-företag och skulle till Guadalajara och bygga websajt åt en amerikansk dagligvarukedja. Indierna hade hand om hela deras webb. Han kom från ett kustområde i Indien där det dött 40 000 människor i tsunamin 2004.
På flygplatsen i Mexico City mötte svärsonen. Sedan slog staden emot mig. Först såg det ut som kåkstäderna i Rio de Janeiro. Sedan, i kvarteren där de bor var det vackra hus i spansk kolonialstil. Överallt finns träd med lila blommor.
Det som slår mig med latinamerika är att det finns en sorts prestigelös anspråkslöshet här. Hemma berättar media bara om våldet, och hur farligt det är att leva här, kort sagt vilket elände det är. Det som möter en är någonting helt annat. Människor är vänliga och hjälpsamma och Mexico är ett utvecklat industriland.
I dag har vi varit ute och gått med barnvagnen. Jag kunde inte låta bli att ta kort på trafikpolisen som hade skyddsväst på sig. Det är vakter överallt och ofta är de beväpnade.