Barnen har makten på Reality Research Center.
Foto: Karin Kämsby
Verkligheten luktar sekt
Performativa utopier
Verkstäder och diskussioner med Reality Research Center
Jaget som ett skapande medium, Föreställningen som en experimentell ritual, 13.11
Barn som auktoriteter, 14.11
Performance center, Kaaseutehtaankatu 1, Helsingfors
Baltic Circle
http://www.todellisuus.fi/en/utooppinen-todellisuus/
Reality Research Centret är en performancekollektiv i Helsingfors som säger sig använda performativa metoder för att undersöka, ifrågasätta och förnya den omgivande verkligheten.
Under Baltic Circle gav de fyra workshops. Jag deltog i tre av dem: Jaget som ett skapande medium, Föreställningen som en experimentell ritual och Barn som auktoriteter.
Verkstäderna bestod av dramaövningar i stil med de som var populära på 1970-talet. Till exempel skulle deltagarna gå runt i rummet, titta på till exempel väggen, blunda, och försöka se väggen inne i huvudet.
Temat för den andra workshopen var parning. Deltagarna skulle först massera varandra på olika sätt. Sedan skulle halva gruppen sitta på golvet med slutna ögon samtidigt som de andra skulle gå omkring bland de sittande och vidröra dem på ett förföriskt sätt tills att de som satt sa stopp. Efter en paus satt deltagarna i en ring runt en madrass på vilken de skulle gå upp två och två och agera tillsammans. Det var det som var ritualen.
I den tredje workshopen, Barn som auktoriteter, gjorde en handful barn i ordning ett rum i vilket de skapade lekar som ett 30-tal vuxna deltog i. Barnen bestämde. De vuxna hjälpte dem och gjorde vad de blev tillsagda att göra.
En välmenande atmosfär av vänlighet och gränslöshet karaktäriserade dessa verkstäder. Det påminde om gamla tider då flower power blomstrade och hippierörelsen föddes. Att dessa trender uppträder på 2010-talet i Finland kan bero på de murar landet sätter upp mot resten av världen för att stänga ute de stora flyktingströmmarna som är i rörelse därute. Finland verkar vara etniskt rensat och kanske har artisterna inga andra problem än vad som finns i deras navlar. Att titta in i väggen kan vara en symbol för bristande kontakt med världen utanför det egna jaget.
Verklighetsforskningscentret tycks sakna teoretisk grund för sitt arbete och är inte knutet till något universitet eller högskola. De talar inte om vilka värderingar som styr deras verksamhet, eller, de låtsas att det inte finns några, men de har värderingar. Till exempel tycks det finnas en underförstådd, välmenande överenskommelse om deras egen och deras omgivnings inneboende godhet.
Oviljan att tala om värderingar och frånvaron teoretisk grundval för arbetet gör deltagarna till lätta offer för manipulativa ledare, som i en sekt. Sektkänslan gör sig påmind i atmosfären på workshops. Handlingar utförs på order från ledarna som talar om vad som ska göras utan föregående diskussion, och utan att motivera varför och deltagarna lyder andaktsfullt. Det är en brist på genomskinlighet.
Efter varje verkstad är det diskussion, men efter verkstaden med barnen vid makten stod en man och en pojke bredvid mig och pratade så att det var omöjligt att höra vad som sades i diskussionen. Var det tillåtet att be mannen och pojken att vara tysta? Barnen hade makten och kanske betydde det att man inte fick säga åt dem att hålla tyst. Mannen som pratade med pojken var en av kollektivets ledare. Ett par dagar senare visade han sig vara Pekko Koskinen, en av kreatörerna bakom Porn of pure reason. Insikten gav en aha-upplevelse. Min slutsats är att det går att dra en rak linje från Research Centers gränslöshet till gränslösheten i porrprojektet.
Research center har ett 40-tal medlemmar. Nya medlemmar väljs in. Verksamheten finansieras med bidrag från olika fonder och sponsring.
Karin Kämsby
Performative utopias
Workshops and discussion by Reality Research Center
Self as a creative medium, Performance as an experimental ritual, 13.11
Children as authorities, 14.11
Performance center,
Kaaseutehtaankatu 1, Helsinki
Baltic Circle
http://www.todellisuus.fi/en/utooppinen-todellisuus/
Workshops with smell of cult
The Reality Research Center is a performance art collective in Helsinki who states they are using “performative means to explore, question and renew the surrounding reality”.
During the Baltic Circle, they presented four workshops. I participated in three of them: Self as a creative medium, Performance as an experimental ritual and Children as authorities. They contained drama exercises somewhat like those taking place in the 1960s and 1970s. For example, you were supposed to walk around in the room, look at the wall, and then close your eyes and try to se the wall inside your head.
The theme for the second, ritual workshop, was mating. Participants were first massaging each other in different ways, then half the group was sitting on the floor with their eyes closed while the other seductively should touch those who sat on the floor until they said stop. After a break, the participants sat in a circle around a mattress and had to get up in pairs and interact with each other on the mattress. This was the ritual thing.
In the third workshop, Children as authority, a handful of children arranged a room where they constructed games in which some 30 adults participated. The children decided. The adults supported them and did what they were told to do.
A well-intentioned atmosphere of kindness and boundlessness characterized the workshops, reminding of the times when flower power flourished and the hippie movement was born.
When these trends occur in the 2010s in Finland, it could be related to the walls that this country pull up towards the rest of the world to keep out the large refugee flows that are moving around there. Finland seems to be ethnically cleansed and maybe their artists only problem is what is inside their navels. Looking into the wall can also symbolize a lack of contact with reality outside the self.
The Research Center seems to have no theoretical ground for the work and is not connected to any university. They don’t talk about the values that guide their activities, but there are values. Fore example, it seems to exist an implicit, well-intentioned agreement on the inherent goodness of themselves and their surroundings.
The objection to talk about values and the absence of theoretical base enables participants to become easy prey for manipulative leader, as in cult or sect. The cult feeling is derived from the atmosphere in the workshops. Things are performed on order from leaders who tells you what to do without previous discussion, in a lack of transparency.
After each workshop follows discussion, but after the workshop with the children in power, a man and a boy were standing next to me talking so that it was impossible to hear the discussion. Was it allowed to ask the man and the boy to keep quiet? The kids were in power and maybe it meant that you could not tell them to shut up. The man talking was a leader of the collective. A few days later, it turned out that it was Pekko Koskinen, one of the creators behind Porn of pure reason. My conclusion is that there is a straight line from the boundlessness in Research Center to the lack of borders in the porn project.
The collective currently consists of about 40 people. New members are elected. Operations are funded by grants from various funds.
Karin Kämsby